Italian High Renaissance Painter, 1483-1520
Italian painter and architect. As a member of Perugino's workshop, he established his mastery by 17 and began receiving important commissions. In 1504 he moved to Florence, where he executed many of his famous Madonnas; his unity of composition and suppression of inessentials is evident in The Madonna of the Goldfinch (c. 1506). Though influenced by Leonardo da Vinci's chiaroscuro and sfumato, his figure types were his own creation, with round, gentle faces that reveal human sentiments raised to a sublime serenity. In 1508 he was summoned to Rome to decorate a suite of papal chambers in the Vatican. The frescoes in the Stanza della Segnatura are probably his greatest work; the most famous, The School of Athens (1510 C 11), is a complex and magnificently ordered allegory of secular knowledge showing Greek philosophers in an architectural setting. The Madonnas he painted in Rome show him turning away from his earlier work's serenity to emphasize movement and grandeur, partly under Michelangelo's High Renaissance influence. The Sistine Madonna (1513) shows the richness of colour and new boldness of compositional invention typical of his Roman period. He became the most important portraitist in Rome, designed 10 large tapestries to hang in the Sistine Chapel, designed a church and a chapel, assumed the direction of work on St. Peter's Basilica at the death of Donato Bramante, Related Paintings of RAFFAELLO Sanzio :. | The Judgment of Solomon | Retrato de Pietro Bembo | La Disputa | Aldobrandini Madonna (Garvagh Madonna) | The Tempi Madonna | Related Artists:
Johann ZoffanyGerman
(Resident in Britain)
1734-1810
Johann Zoffany Galleries
Painter of portraits, conversation pieces, and theatrical scenes, Zoffany was born in Germany and came to England about 1758 after studying in Italy. He began by painting clock faces and doing hack work, before turning to painting theatrical scenes, especially depicting David Garrick. He was favoured by the royal family. George III nominated him for the Royal Academy in 1769 and recommended him to the duke of Tuscany.
Ludovico Carracci(Bologna 1555-1619)
Painter, draughtsman and etcher. His father, Vincenzo Carracci, was a butcher, whose profession may be alluded to in Ludovico's nickname 'il Bue', though this might also be a reference to the artist's own slowness. Ludovico's style was less classical than that of his younger cousins Agostino and Annibale, perhaps because of a mystical turn of mind that gave his figures a sense of other-worldliness. Like his cousins, he espoused the direct study of nature, especially through figure drawing, and was inspired by the paintings of Correggio and the Venetians. However, there survives in his work, more than in that of his cousins, a residue of the Mannerist style that had dominated Bolognese painting for most of the mid-16th century. Ludovico maintained a balance between this Mannerist matrix, his innate religious piety and the naturalism of the work of his cousins. With the exception of some travels during his training and a brief visit to Rome in 1602, Ludovico's career was spent almost entirely in Bologna.
ulrika eleonoraUlrika Eleonora d.y., född 23 januari 1688, död 24 november 1741, var regerande drottning av Sverige 1719-1720, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark, syster till Karl XII samt kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp.
Hon gifte sig 24 mars 1715 med Fredrik av Hessen, den blivande Fredrik I, men förblev barnlös.
Ulrika Eleonora föddes den 23 januari 1688 på Stockholms slott som dotter till kung Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä. Under barndomen förbisågs hon av alla för sin äldre, livligare och mera begåvade syster Hedvig Sofia.
Så snart hon blivit giftasvuxen fick hon många friare, bland andra blivande Georg II av Storbritannien och arvprins Fredrik av Hessen-Kassel. Redan 1710 begärde denne hennes hand, men deras trolovning tillkännagavs inte förrän den 23 januari 1714. Bilägret firades den 24 mars 1715.
Under Karl XII:s vistelse utomlands var hon, efter Hedvig Sofias död (1708), den enda myndiga medlemmen av kungahuset inom riket om man borträknar hennes åldriga farmor (Hedvig Eleonora).
I slutet av 1712 eller början av 1713 hade Karl XII tankar om att göra sin syster Ulrika Eleonora till regent, men fullföljde inte denna plan. Det kungliga rådet däremot övertalade henne att bevista dess sammanträden för att i henne erhålla ett stöd. Första gången hon infann sig i rådet, 2 november 1713, beslöts också om sammankallande av en riksdag. Det s.k. rörelsepartiet vid denna riksdag ville att prinsessan i kungens frånvaro skulle göras till riksföreståndarinna "såsom närmaste arvinge till kronan och regementet". Detta förslag motarbetades av Arvid Horn och rådet, som fruktade att svårigheterna för en ändring av regeringssättet därigenom skulle ökas. Prinsessan visade emellertid ständerna stort intresse för landets angelägenheter. I sina brev till kungen uppmanade hon honom att återvända hem och varnade honom för möjliga följder av hans frånvaro. Med hans samtycke undertecknade hon under den följande tiden alla rådets skrivelser, utom dem som var ställda till honom, för i sin egenskap av vice regent var hon ett med kungen enligt dennes uppfattning. Mera sällan deltog hon i rådets förhandlingar.